Antikakademin

De satt i flera veckor och drog lådorna i byrån ut och in, andra var klädda i grova byxor och nötte klädseln på stolar, en tredje släpade en gobeläng efter en bil för att ge den en slutlig antik touch.

Det är Sven Aurén som i sin bok mitt fönster i Paris, beskriver hur den ökande efterfrågan på antikviteter under 1920-1930- talet, skapar en ren industri för förfalskade antikviteter. Det fanns ett fyrtiotal fabriker i Frankrike, några av dem hade flera hundra anställda. Här tillverkades det fina reproduktioner, som efter att ha utsatts för lämplig behandling, såldes som äkta vara i antikvitetsaffärerna, till exempel gamla speglar med fint skulpterade ramar. Glaset hade den rätta äldre lystern och det fanns damm i sniderierna. Enligt Aurén är endast en av tusen antika speglar på marknaden i Paris på 1950-talet original. För att bli så trovärdiga som möjligt tillverkades föremålen av gammalt trä från billigare äldre möbler. Skickliga hantverkare kunde sedan ägna en månad åt att tillverka föremålet och det lönade sig ändå för säljaren. När lönerna började stiga upphörde tillverkningen men det cirkulerar säkert fortfarande förfalskade antikviteter. En del av dessa har troligen även hittat vägen till Sverige

Enligt Auréns källa, en fd ägare till en antikvitetsindustri kunde en 1500-tals gobeläng tillverkas på följande sätt:

Först skickar man en skicklig konstnär till Musée de Cluny i Paris för att göra några skisser av de berömda vävda tapeterna föreställande damen med enhörningen.

Därefter utarbetas mönstret till en ny gobeläng utifrån skisserna men utan att göra en exakt kopia. Hos en vävare i gobelängstaden Aubusson beställer man en gobeläng med detta mönster. Gobelängen vävs med en äldre typ av garn. När gobelängen efter 10 månader är klar påbörjas processen att göra den antik. Gobelängen spänns upp på en vägg med flera rostiga spikar för att ge intryck av att den har flyttats flera gånger. Sedan sätter man igång med att tona ner färgerna med hjälp av ultraviolett ljus. Kanterna täcks med trälister eftersom dessa oftast är bättre bevarade på gamla gobelänger. För att få autentiska skador i väven bombarderar man den under två dagar med gammalt takgips, hänger upp den i en rökkammaren och besprutar den med konstgjord flugsmuts. Processen avslutas genom att gobelängen nattetid släpas efter en bil i tre mil varpå man vänder på gobelängen och släpar den tillbaka.

Efter en avborstning är nu 1500-tals gobelängen klar att synas av köparens expert som blir stormförtjust. Enligt uppgift så hänger den fortfarande som en klenod i den stenrike köparens hem.

Man hade många metoder att lura experterna, bland annat framställde man sju olika sorters flugsmuts som skulle avspegla olika tidsperioder. Men gammalt damm går inte att tillverka på konstgjord väg, så man köpte kryptan  i en nedlagd kyrka och hämtade autentisk damm därifrån för att lägga i möblerna.

Antika byråer tillverkades av enklare gamla möbler. Man använde gamla verktyg och äldre typer av lim. 10 arbetare i fabriken ägnade sig åt att dra lådorna ut och in i flera dagar, för att få det rätta slitaget. Som pricken över i-et försågs lönnfacken med ett gammalt spelkort eller en hårlock. Byråns kortsida solblektes med uv-ljus och nyckeln till byrån försågs med en platta av ben med en fantasieggande text exempelvis ” secretaire de la madame comtesse”.

Ett annat exempel handlar den gamle greven som ville ha ett gammalt och slitet parkettgolv till sitt palats. Det ordnades genom att man nytillverkade ett golv efter gammalt mönster som därefter lånades ut till en dansbana. Efter några månader hade parketten fått en fin patina och kunde senare beundras i palatset för sin månghundraåriga glans. Grevens gäster kunde säkert föreställa sig hur det nobla folket vid solkungens hov en gång hade dansat över de bonade golven.

Själv har jag sett bara ett fåtal förfalskade antikviteter i Sverige. Men om de har tillverkats med så raffinerade metoder som de Aurén beskriver så kanske jag har sett en hel del utan att ha vetat om det. Men det man inte vet om lider man inte av som bekant.

Kan en möbel vara kvinnlig eller manlig? Se på bilden av de här charmiga stolarna så får ni svaret på frågan. Det är säkert inget misstag av snickaren att den ena stolen blev lite mindre utan det är helt enkelt en stol för husfar, och en för husmor.

Några intressanta detaljer är de lustiga kulorna som sitter framtill i övergången mellan ben och sarg samt den pilbågsliknande framsargen, det är ett tecken på att stolen är från senbarocken, cirka 1720-1750.

De är ganska enkelt utförda vilket brukar betecknas som provinssnickeri, alltså tillverkade av en snickare på landsbygden och inte en mästare verksam i en stad.

Den här typen av stol med svängda ben och fiolliknande ryggbricka, ibland med ett ”nyckelhål” i ryggbrickan, brukar lite oegentligt kallas bondrokoko.

Ett par sådana här stolar som är 250 år gamla brukar säljas för ca 2000 kr på auktion. Fascinerande att man kan få så härliga och personliga möbler för en sådan liten peng, eller hur?

Gillade du det här?       JA            NEJ

Visst liknar detta så kallade konsolur i rokoko en dam. Midjan är smal, höfterna breda, små fina fötter och en hatt på huvudet. Inget modernt genusperspektiv precis, men vi får tänka på att detta ur designades i mitten av 1700-talet. När jag köpte uret hade det blivit ommålat i en mahognyliknade färg som sedan hade börjat flagna. På bilden nedan ser det finare ut än det var i verkligheten.

Enligt uppgift hade man inte testat om verket fungerade. Det fattas dessutom något i toppen av uret och i botten på konsolen, så det ser lite avhugget ut.

Mitt projekt är nu att försiktigt skrapa fram originalfärgen och retuschera där den är skadad. Den nuvarande färgen passar inte alls till uret. Jag tror att man ville få det att se ut som ädelträ i stället för målad furu. Skrapningen blev ett omfattande arbete eftersom jag måste plocka ut urverket och glasen på sidorna för att komma åt ordentligt. Att nästan alla ytor är buktiga försvårade ytterligare arbetet med skrapningen. Originalfärgen visade sig vara en gammalrosa färg som Kulturhantverkarna i Stockholm hjälpte mig att blanda till. Det blev en äkta linoljefärg som jag använde till retuscheringen. På insidan bakom pendeln var det målat med svart kletig färg som jag varsamt tvättade bort med thinner.  Till min förtjusning och förvåning dolde sig denna underbara rokokoros under färgen. Det är ren lycka när man hittar något sådant. Och eftersom damen fick en ros i sin barm har hon nu fått namnet Carmencita efter Evert Taubes sång.

Nu återstod bara att komplettera det som fattades i botten och toppen. På liknande ur sitter det ett guldfärgat klot både uppe och nere, så jag köpte två träkulor på Panduro hobby och målade med guldfärg. Dessa två klot satte pricken över i-et.

Till min lycka visade det sig att urverket gick bra och det slår slag varje kvart

Värdet på uret uppskattar jag nu efter renoveringen till ca 10000 kr.

Den här nyckeln kom en köpare över på en auktion. Tack vare en skarp blick såg han att det var något speciellt med denna nyckel som ingick ingick i ett parti som såg ut så här

Efterforskningar visade att nyckeln var av silver och en likadan nyckel hade sålt på auktion i Tyskland. Nedan ser ni bilden från auktionskatalogen.

I katalogtexten framgår att det är en silvernyckel från Ludvig II av Bayern. Ludvig föddes 1845 och fick en sträng uppfostran. Han umgicks med sina föräldrar endast vid måltiderna samt när hans far, Maximilian II, agade honom. När hans far dog blev Ludvig kung redan som 18-åring.  I slutet av 1800-talet drog sig dock Ludvig tillbaka och ägnade sig åt att bygga ett antal slott. Ett av dem var Neuschwanstein i de Bayerska alperna. Slottet stod som förebild till Disneys Törnrosaslott. Alltså har vi här (med en portion fantasi) nyckeln till Törrosas slott.

Ludvigs vidare öde är rätt sorgligt då den politiska ledningen fick nog av Ludvigs slottsbyggande och beslutade att avsätta honom. Han arresterades i sitt slott och hittades senare drunknad i en sjö. Vad som hände är höljt i historiens dunkel, men nyckeln finns kvar i Sverige.

För att vara helt exakt så är det en nyckel till en möbel som har kommit på avvägar från slottet.

Så här ser Neuschwanstein ut, ni känner nog igen det från exempelvis ett pussel.