Den gamla lottautomaten

Min blick sveper över varorna som är till salu i loppisen men hittar bara det vanliga utbudet av glasvaser, kaffekoppar, ljusstakar och annat som inte väcker min köplust. Men så faller blicken på något mer udda som står på sniskan i ett hörn. Det är en ganska smutsig och lite medfaren lottautomat men något gör mig intresserad. Jag frågar lite spelat förstrött vad den kostar och säljaren svarar att eftersom den bara fungerar med de gamla enkronorna och nyckeln saknas så jag ska få den för 450 kr. Något senare kånkar jag, 400 kr fattigare, iväg med den blytunga automaten.

Väl hemma i min verkstad upptäcker jag att det är något som skramlar i automaten och nu vill jag se hur den ser ut på insidan. Låsen lyckas jag dock inte få upp så jag får lov att ta hjälp av borren. Automaten innehåller fortfarande lotter och det som skramlade var ett par vikter som ska hålla lotterna på plats i sina magasin. Efter en grundlig rengöring och efter att ha knackat ut några bucklor i plåten är det dags att testa automaten. Kommer den att fungera? Lyckligtvis ligger det en gammal enkrona i den och jag släpper ner den i myntinkastet. Det visar sig att automaten fungerar felfritt och jag får ut en lott – tyvärr visar det sig vara en nitlott. I toppen av automaten finns en lampa som inte fungerar men jag drar nya ledningar och nu lyser texten framför lampan som den ska.

Maskinen är märkt med Sterners Specialfabrik AB i Dala Järna och enligt en skylt på insidan är den tillverkad 1975 d.v.s 44 år gammal. Sterners finns kvar ännu i dag och drivs av tredje generationen Sterner men idag tillverkar man automater som är anpassade för vårt kontantlösa samhälle i stället för denna automat som är tillverkad för enkronor. Det var 1946 när Erik U Sterner såg en varuautomat i USA som han bestämde sig för att tillverka denna nymodighet i Sverige. Många olika automater tillverkades för t.ex solarier, toaletter, biltvättar mm. Det stora genombrottet kom på 1950 talet då man började tillverka frimärksautomater till Posten. Visst påminner lottautomaten rätt mycket om frimärksautomaterna? 

Det är en snillrik mekanism som genom att kontrollera myntets storlek och vikt avgör om det är en enkrona eller inte. Myntet faller ner på en bana och om det har rätt vikt så slår det undan en spärr och lotten frigörs genom att man drar i handtaget.

Enkronan landar i tratten vid pilen

Automaten går faktiskt att använda än i dag eftersom det visade sig att den nya femkronan fungerar i den. 

Automaten har tillhört Melleruds IF och har kanske suttit vid någon idrottsplats där man har kunnat stödja klubben genom att köpa en lott. I dag är det inte många som bär omkring på mynt i plånboken så försäljningen skulle nog gå lite trög men som nostalgipryl kommer den att pryda sin plats.

Den mystiska järnluckan på Riddarholmen

Om man befinner sig på Riddarholmen i Stockholm och går den lilla namnlösa gränden som går från Tryckerigatan mot Birger Jarls torg kommer man så småningom fram till Schering Rosenhanes palats från 1650-talet. I klippan under palatset finns en järnlucka och en skylt strax intill upplyser om att detta är normalhöjdpunkten för Sverige år 1900. Punkten är ingraverad i en silverstav som är fastsatt i klippan och som skyddas av den ordentligt låsta luckan. Undrar vem som har nyckeln.

Under 1800-talet pågick ett antal undersökningar för att kartlägga landet och även höjder skulle mätas in. Den första precisa mätningen genomfördes 1886-1905 under ledning av P.G. Rosén vid generalstaben. Ett stort antal fixpunkter mättes och som nollnivå bestämde man sig för medelvattenytan i Stockholm år 1900. Den här punkten mättes in till 11,800 m över medelvattenytan och benämndes normalhöjdpunkten.

Eftersom generalstaben på 1800-talet inrymdes i Schering Rosenhanes palats placerades normalhöjdpunkten under palatset.

Numera har vi en europeisk normalhöjdpunkt som ligger i Amsterdam, men den gamla svenska normalhöjden sitter kvar som ett minne av en tid då Sverige höll på att kartläggas och långt innan Google Earth fanns.

150 år gammal datastyrd fabrik fortfarande i drift mitt i Stockholm

På Repslagargatan i Stockholm döljer sig något så unikt som ett i drift varande industriminne från 1862, Almgrens sidenväveri. Här arbetar Sonja Enbuske med samma vävstolar som väverskorna använde för över 150 år sedan. Då var detta en stor industri där man vävde sidentyger för en rad olika ändamål. En stor artikel var de sidenschalar som det var vanligt att kvinnor bar på den tiden. Idag är däremot det mesta som vävs specialbeställda sidentyger till exklusiva inredningar i exempelvis de kungliga slotten.
Grundaren till väveriet, Knut Almgren, lärde sig att använda jacquardtekniken under sin tid som gesäll i Lyon, Frankrike. Han lyckades senare, trots att det var strängt förbjudet, smuggla ut en jacquardvävstol ur Frankrike. Åter hemma i Stockholm kunde han starta ett sidenväveri som använde sig av den modernaste tekniken.
De olika mönstren som vävs i Jacardvävstolen styrs av en mekanisk dator som programmeras via hålkort. Visst är denna dator mycket vackare än en modern.
Styrningen till en Jacardvävstol
Hålkorten styr mönstret på väven

I den stora vävsalen står ett antal vävstolar som alla är fullt funktionsdugliga men det är bara två stycken som används samtidigt. En hel dag tar det mig att väva ca 1,5 meter siden i vävstolen, berättar Sonja, och då har jag gjort ungefär 12 000 stycken inslag. Ett inslag motsvarar att skytteln har gått en gång genom varpen och en tråd har lagts till väven, säger Sonja. Skytteln förs manuellt genom varpen och varptrådarna för upp och ner med hjälp av en pedal. Inte undra på att det är ett exklusivt material som kostar en hel del pengar.

Sidenslipsar från Almgrens, pris 2440

Den ursprungliga väveriverksamheten bedrevs ända fram till 1974 och än i dag står vävstolarna, redo att användas, kvar i den charmiga lokalen.

 

 

 

 

 

 

Att skilja på en gammal och en nyare kobratelefon och hålla den på rätt sätt.

Alla vi som är uppvuxna med en telefon som satt fast i väggen och bara kunde användas till telefonsamtal kommer säkert ihåg kobratelefonen, en spännande nyhet som ändrade uppfattningen om hur en telefon skulle se ut. Tidigare telefoner av svart bakelit var ganska klumpiga med en lur som lyftes av när man skulle ringa upp eller besvara ett samtal. Men nu fanns plötsligt en telefon med både telefonapparat, nummerskiva och lur i ett. LM Ericsson lanserade telefonen 1956 och den blev snabbt populär och ett måste i designmiljöer; de första beställningarna övertecknades med 500 procent. Den som lyckades få igenom sin beställning av den eftertraktade telefonen hos Televerket måste sedan, innan den kunde tas i bruk, invänta en montör för att få den separata ringklockan upsatt på väggen.

Telefonen lanserades också internationellt och blev en succe till och med i USA. I början var telefonbolagen i USA skeptiska till att tillåta Kobran i sina nät men gav så småningom med sig. Till att börja med blev den tillåten på sjukhus då den var bekväm att använda för sängliggande. I USA försökte telefonbolaget Bell att designa en telefon som skulle konkurrera med Kobran. Den kallades Trimline men den blev inte samma succé som Kobran.

Tidig Trimline telefon från Western electric. Foto public domain

Kobra är egentligen ett smeknamn som givetvis kommer av likheten med en Kobra orm som vaksamt har rest sig, det riktiga namnet är Ericofon. I USA kunde kunderna välja mellan 18 olika färger medan vi i Sverige fick välja mellan röd, blå, grå, grön och benvit. Kobran var en fantastisk framgång och omtalas som en av de 20 viktigaste industridesignerna under 1900-talet, till och med på MOMA, konstmuseet i New York, finns ett exemplar. Det gavs även ut ett frimärke med svenska uppfinningar där Kobran är avbildad tillsammans med trepunktsbältet för bilar och den trekantiga mjölktetran.

Från början tillverkades telefonen i två delar med en längsgående skarv. Denna äldre typ av Kobra är cirka 23 cm hög men runt 1960 började telefonen göras i ett enda stycke. Detta krävde en ändring i utseendet så att den översta delen fick en annan vinkel och telefonen blev nu cirka 21 cm hög. Om du har en Kobra så kan du se om den är av äldre eller yngre typ.

Den äldre typen av telefon till vänster

Utformningen av Kobran var ett samarbete mellan flera designers, bland andra Ralf Lysell, Hans Gösta Thames och Sven Ture Åberg som arbetade under ledning av Hugo Blomberg. I USA hade Blomberg redan 1946 tagit patent på en prototyp som sedan utvecklades under flera år innan den slutliga versionen av Kobran hade testats och godkänts av LM Ericsson.

Telefonen tillverkades fram till till 1972 men till LM Ericssons 100-årsjubileum 1976, designades en ny variant som uppdaterades med display för nummerpresentation och knappsats. Denna telefon blev dock ingen succé.

Kobratelefonen har nu börjat tillverkas igen med modern elektronik och knappsats under namnet Scandiphone.

För bara för 10 år sedan var Kobran ett samlarobjekt som kunde säljas för upp till 1 000 – 1 200 kronor. I dag verkar marknaden vara mättad och antalet samlare har minskat så att man idag kan få tag på ett exemplar i någon av de vanligaste färgerna för 100 – 300 kronor, något mer kan man behöva betala för en ovanligare färg.

Om du undrar hur man ska hålla en kobra rätt så kan du se det nedan på bilden från patentansökan.

Eftersom jag inte längre ringer med Kobran så kan den i stället göra tjänst som lampa med hörtelefonen utbytt till en ledlampa.

56000 kronor för ett begagnat visitkort

Kanske är det dags att bläddra igenom högen av gamla visitkort som ligger och skräpar. Det kan vara värt stora pengar på samlarmarknaden. Hos auktionsfirman RR Auctions i Boston USA bjöds nyligen ett visitkort ut med utropspriset 200 dollar, knappt 2 000 kr. När klubban väl föll hade budet gått upp till hela 6 259 dollar (inklusiver avgifter) vilket med dagens växelkurs motsvarar cirka 56 000 kr. 

Kortet hade troligen inte betingat ett lika högt pris på en auktion i Sverige så om man har något liknade att sälja så är det viktigt att använda rätt säljkanal för att hitta rätt köpare och få ut högsta pris. Som alltid gäller att värdet på en vara inte bara beror på vad man säljer utan också var den säljs och hur den marknadsförs.

Visst är det fascinerande att det finns personer som värdesätter ett visitkort med en ”liten skada i överkanten” så högt. Och detta trots att det varken var signerat eller fanns någon intressant anteckning på det.

Vad är tomten värd?

Så här inför julen är det många som plockar fram sina prydnadstomtar, både nyare och sådana som funnits längre i familjen. Det finns en uppsjö av olika tomtevarianter och ibland får jag frågan om de lite äldre tomtarna kan vara värda något. Och ja, vissa tomtar är mer värda än andra.

För 100 – 200 konor går det så här i juletid att få tag på en tomte från 1900-talets senare del, t ex som den ca 10 cm höga figuren på bilden nedan. Tomtarna brukar vara tillverkade av keramik eller gips.

Det finns tomtar som är mer värdefulla men de är ofta lite äldre, från sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal. De kan vara handmålade, är mer detaljerade och utstrålar mer personlighet än de modernare tomtarna. Här är ett exempel på en tomte som klubbats på Göteborgs auktionskammare för 3 200 kronor.

Bland mina personliga favoriter finns Lisa Larssons tomtar som har en särskild plats i mitt hjärta. Den här charmiga tomten klubbades för 950 kronor på Herrljunga auktionsverk.

Men allt är inte pengar så fundera nu inte för mycket på familjetomtens eventuella marknadsvärde. Njut av julen och de minnen från barndomens jular som bara din egen familjeomte kan framkalla.

GOD JUL!

Hittade skrin från 1600-talet bland skräpet

Den röda tyginredningen har kommit till under senare tid

Jag arbetar bland annat med värderingar för klue.it och ibland händer det att jag får hjärtklappning när jag får in ett föremål. Det var precis vad som hände när jag såg bilderna på det här vackra skrinet. Kunden hade hittat det när hon rensade bland en massa skräp och undrade nu vad det kunde vara och om det möjligen kunde ha något värde.

Föremålet visade sig alltså vara ett mycket gammalt skrin i järnplåt. Notera den intrikata låsmekanismen och bladornamenten på låset. På skrinets sidor kan man se fler bladornament och något slags fantasidjur. Visst är skrinet både vackert och intressant, det måste ha tillhört en högreståndsperson. Ännu idag kan det användas till förvaring av småsaker, på samma sätt som man gjorde för mer än 350 år sedan fast då kanske det handlade mer om värdesaker med tanke på det fina låset. Skrinet är i barock och troligen från början eller mitten av 1600-talet.

Värdet kan jag tyvärr inte uppge i det här sammanhanget.

Sensmoral: Innan du slänger ditt gamla skrin eller något annat som ser gammalt ut så kan det vara bra att låta någon titta närmare på det. Ett tips är att skicka in bilder till www.klue.it

Dekoren av blad och ett fantasidjur. Bilden är blåtonad för att att dekoren ska synas bättre

Den gamla fyrktalslängden

I närheten av Kråkshult i Eksjö kommun bodde en gång mina morföräldrar och i den gamla skolan där min mamma en gång lärde sig läsa och skriva har man nu öppnat en loppis. På ett bord får jag syn på två gamla dokument, s k fyrktalslängder från slutet av 1800-talet. I dessa antecknades varje röstberättigads rösträtt baserat på det antal fyrkar* man var åsatt. Min morfar finns upptagen i röstlängden med 1 fyrk samt noteringen ”äger ej rösträtt”.

Föreställ dig att du ska rösta i kommunalvalet. Du går fram till valförrättaren som slår upp ditt namn i röstlängden och konstaterar att du har 42 röster. Gott tänker du och avger dina röster. Nästa person som ska rösta är löjtnant Liljenstolpe. Han äger flera gårdar, kvarn mm och kan därför avge hela 487 röster. Därefter kommer en representant för ett bolag och avger bolagets 1054 röster. Morfar däremot hade inte tillräckligt med fyrkar för att överhuvudtaget få rösta. I kommunen fanns det totalt 4580 röster och 172 röstberättigade, alla män. I dag känns väl detta mer eller mindre obegripligt men det var en realitet för bara tre generationer sedan innan demokratin infördes.

Det vi nu tar för givet, en person en röst, är alltså ett ganska sent påfund. Morfar funderade nog inte på varför han inte hade någon rösträtt men med tiden blev han hemmansägare på en gård som medförde 33 fyrkar.

De gulnade dokumenten har troligen blivit kvar i skolan efter valet till kommunalstämma 1886 och dykt upp 138 år senare när nyare ägare städat ur. Det kan vara både roligt och lärorikt att gå på loppis.

*Fyrk var ett mått på hur stor rösträtt man hade och hur mycket kommunalskatt (kommunalutskylder) man skulle betala. Fyrkarna beräknades med utgångspunkt från förmögenhet och inkomst, en föregångare till dagens skattekronor. För ett torp åsattes 1 fyrk för vart tionde öre man betalade i så kallad bevillning som dåtidens statsskatt kallades. Morfar hade en bevillning på 10 öre och åsattes alltså 1 fyrk. Källa: Nordisk familjebok 1882.

Fotnot:

Allmän och lika rösträtt infördes i Sverige under åren 1918-1921

Citat från stockholmkällan.se:

”Ogifta, myndiga kvinnor som hade tillräckligt mycket pengar kunde rösta i kommunala val sedan 1862. Men så fort hon gifte sig med en man blev hon omyndig igen och förlorade sin rösträtt.”

De skarvade kolonnerna på kanslihuset

På Mynttorget i Gamla stan i Stockholm ligger Kanslihuset, det är bland annat här de politiska partierna har kontor. Utsidan pryds av en mäktig tempelfasad med fyra höga kolonner. Men något ser konstigt ut – kolonnerna har en ljusare färg nertill och verkar vara skarvade med ett ljusare material jämfört med de övre delarna av kolonnen. Hur kan det komma sig?

En kolonn är en rund fristående pelare som går från marken upp till ett kapitäl, det vill säga en utsmyckad överdel på kolonnen. Kapitälet kan se olika ut och den enklaste formen av kapitäl är den doriska som vi ser på Kanslihusets kolonner. I många fall vilar överdelen av en husgavel, en s k tympanon, på kolonnerna.

På den här platsen låg tidigare Myntverket fram till 1850-talet då Kungliga myntet ersattes av ett nytt myntverk på Kungsholmen. När byggnaden under 1920-talet skulle byggas om till kanslihus ville man behålla den gamla fasaden med kolonnerna men eftersom huset skulle vara högre än tidigare blev man tvungen att skarva i kolonnerna för att få rätt höjd på dem. Skarvningen måste ha gjorts med ett material i avvikande färg, möjligen järn eftersom det tycks ha börjat rosta nertill.

Visst ser det lite konstigt ut med så mäktiga kolonner framför den här fasaden eller för att citera Fredic Bedoire i boken Stockholms byggnader: ”…med oklar avvägning mellan modernism och delvis pastischartad klassisism”.

Den som ser sig noga omkring kommer att upptäcka att arkitekter ofta inspirerats av antikens grekiska tempelgavlar och smyckat sina byggnader med t ex kolonner och tympanoner. Man kan se det även på ganska nya byggnader. Ett lustigt exempel är ingången till garaget under Norra latin i Stockholm. Även en så trivial ingång har fått en utsmyckning som härstammar från de gamla grekernas tid i form av ett par förenklade kolonner med en tympanon ovanför.

Påvens 35,5 ton tunga järnport

Några hundra meter från järnvägsstationen San Pietro i Rom går ett järnvägsspår fram till muren runt Vatikanstaten. Spåret går på en hög järnvägsbro och från gatan ser man inte infarten till Vatikanen. En hög mur som omger sidorna av järnvägen hindrar insyn, men om man klättrar upp för en trappa på ena sidan av bron borde man kunna se platsen där järnvägen går rakt igenom Vatikanens ogenomträngliga mur. Spänd på om det ska gå att se något, eller om det även här är stängt för nyfikna blickar, tar jag mig uppför den långa trappan. Det visar sig att man faktiskt kan se den 35,5 ton tunga järnporten som är inbyggd i muren. Porten består av två skjutdörrar som kan öppnas för hand eller med hjälp av en motor. Porten, som byggdes under påven Pius XI pontifikat, är mycket imponerande. Den är utsmyckad med en rad små pyramider med spetsarna riktade utåt och ett mönster av stora romber breder ut sig över hela porten. Mitt ovanför porten kan man se påvens vapen. Järnvägen tillkom som en del av det så kallade lateranfördraget 1929 mellan Mussolini och påven och syftade till att underlätta transporter till och från Vatikanen. Med bilens inträde minskade järnvägens betydelse och den har använts i mycket liten utsträckning.

När jag står och betraktar den massiva järnporten blir jag onekligen nyfiken på vad som kan dölja sig bakom den och varför Vatikanen behöver stänga in sig bakom en så kraftig port men en järnväg kräver väl en järnport.