Ett uns av skrupler eller lite grann.

En skön höstdag med klar och hög luft flanerar jag lite planlöst runt i Stockholm och när jag får syn på en affär som säljer gamla ur bestämmer jag mig för att gå in. Butiken är proppfull; här finns allt från 1600-talsurverk till gökur från 1900-talet. Bland alla klockor hänger en främmande fågel i en krok från taket: ett ovanligt besman, en typ av våg som var vanlig förr i tiden. Den här är gjord av mycket noggrant bearbetat trä med fina detaljer i mässing, något som jag inte har sett tidigare. De flesta besman som man ser från 1800-talet är i järn och ganska alldagliga bruksföremål. Efter att ha fått det i min hand och upptäckt att det är signerat ”iohan Palmgren 1776” blir besmanet helt oemotståndligt, det är bara att plocka fram plånboken.
Besmanet är alltså gjort av trä vilket förbjöds år 1855 eftersom det var för lätt att fuska med dem. Efter en lite noggrannare undersökning upptäcker jag att det har två olika viktskalor; en för viktualievikt (livsmedel) och en för medicinalvikt.

I äldre tider angavs vikten för medicin i bland annat uns, dracma, skrupel och gran. På medicinalskalan står det ”8 DR (dracma) är 1 uns, 12 uns är ett skålpund medicin” som en anteckning om hur viktenheterna hänger ihop. På andra sidan står det ”1/2 scrupel väger 10 gran” På viktualieskalan står det ”4 skålpund är 128 lod”. Inte konstigt att man behövde lite minnesnoteringar när enheterna var så krångliga.

Skalan för medicinalvikt går  till 1 skålpund vilket motsvarar ca 356 gram, skalan för viktualier går till 1 skålpund som här motsvarar ca 425 gram. Mot sömnsvårigheter kunde man t ex ordineras 3 skrupler (3,7 gram) och 2 gran (1,24 gram) bävergäll att smörja in huvudet med och därtill ett uns kryddat vin. Alltihop kanske vägdes upp på en våg likt min.

Fotnot:

Grand anspelar på betydelsen något litet, en smula. ”Bara litet grand.” Jfr Bibelns metafor om ”grandet i grannens öga”. Ytterst härlett från latin granum = korn.

Skrupel härleds från skrupulös = in i minsta detalj, ytterst noga, en gnutta. Källa Wikipedia

Raul Wallenbergs skolbok

Gruset på uppfarten till det stora gamla huset knastrar under fötterna och jag funderar på vilka skatter som kan finnas i det vackra timmerhuset från sent 1800-tal. Jag är här för att värdera en byrå men ägaren visar också upp biblioteket. Här finns hyllvis med vackra böcker i skinnband, ibland med ägarens namn i guldtryck på pärmen. Så kommer plötsligt några slitna exemplar av Fänriks Ståls sägner fram på bordet. Ägaren till huset visar sig vara släkt med Raul Wallenberg och några av hans skolböcker från Nya Elementar i Stockholm finns kvar i familjens ägo. Ingen visste då att den flitige skolpojken senare i livet hjältemodigt skulle rädda livet på ett stort antal människor som var utsatta för nazisternas illdåd under andra världskriget. Det känns andäktigt att hålla i hans skolböcker och samtidigt roligt att de finns bevarade i det gamla släktbiblioteket.

Samlarkort på Cassius Clay från Hemmets journal värt 40 000 dollar

Samlarbilder från Hemmets Journal.
Den här bloggen brukar handla om värdefulla och även mindre värdefulla äldre sköna ting. I det här fallet är det kanske mest det höga värdet som fascinerar. Det handlar om ett samlarkort med en bild på boxaren Cassius Clay som följde med tidningen Hemmets journal på 1960-talet. Kortet har lämnats in för värdering i Sverige av en samlare.
Dessa kort är eftertraktade samlarföremål i USA och kortet på Cassuis Clay är uppenbarligen mycket sällsynt. Korten graderas i USA av PSA, Professional sports authenticator, efter en tiogradig skala där 10 är ett helt perfekt skick. Det här kortet graderat till 2 (PSA2) på skalan är värt ca 300 dollar och ett som graderas till PSA6 är värt ca 1 000 dollar. Ett kort graderat till PSA9, där det bara finns tre kända kort, har sålts på auktion för 40 800 dollar, över 320 000 kr med dagens kurs – inte dåligt för en liten tryckt bild. För att graderas högt ska bilden även vara perfekt utskuren ur arket, centrerad med en jämn vit kan runt och det får inte finnas några repor i bilden.

Skulle det dyka upp ett kort som graderas till PSA10 så skulle det vara det enda kända exemplaret i världen och priset skulle kunna bli uppåt 800 000 kr! Det höga värdet beror troligen på att det inte finns några andra samlarbilder på Cassius clay från 1960-talet eller dessförinnan.

På baksidan av kortet finns följande text ”Den nye Floyd, har den elegante 18-årige Kentycky-negern, som vann lätta tungvikten i Rom, döpts till av expertisen…” Det var verkligen en annan tid då man kunde beskriva en person i dessa ordalag. 

En slumrande herrgårdsidyll

Jädersbruks herrgård

Det är lätt att missa skylten mot Jädersbruks Herrgård strax utanför Arboga. En smal grusväg leder över en järnvägsbro och efter en skarp sväng över en ladugårdsbacke skymtar herrgården, en underbar slumrande lite medfaren idyll. Parkeringen består av en gräsplan där det informeras om att kaffe och mat serveras i herrgården. Huset förefaller tomt men efter att ha öppnat några dörrar och ropat lite för att annonsera min ankomst dyker den vänliga värdinnan upp. Jo, det är öppet förklarar hon, även om de inte gör så stor reklam för sig. I den pampiga salongen, med utsikt över Arbogaån, får jag i ensamt majestät avnjuta en god laxsmörgås samtidigt som jag får veta lite mer om herrgårdens historia.

Salongen på Jädersbruks herrgård

De nuvarande ägarna håller på med en försiktig upprustning med ekologiska material och färger och mycket är fortfarande original från 1885 då bruksherrgården byggdes. Det gläder mig att få se den ursprunglig bruntonade färgen på paneler och fönsternischer. Nuförtiden har ju snickerier i hus från den här tiden så gott som undantagslöst målats över med vit färg. Det blir ett helt annat intryck med originalfärgerna.

Snickerier med originalfärg från 1885

Luckorna där varmluften leddes in i salongen

I stora salongen finns rester av det finurliga uppvärmingssystemet; ett varmluftsystem där man eldade i en panna i källaren och varmluften leddes upp i luckorna på bilden.

23 st bevarade kakelugnar värmde upp resten av herrgården och jag tänker på vilket arbete det måste ha varit för tjänstefolket att hugga och bära in all den ved som måste ha krävts för att hålla värmen. Tjänstefolket är dock osynligt i den bild jag ser framför mig av hur brukspatronens familj en gång för länge sedan kan ha firat en julafon a la Fanny och Alexander i salongen.

Mätt och belåten sänder jag en tacksamhetens tanke till de som sköter om och bevarar denna 1800-talspärla. På vägen ut ser jag ägaren som står och renskrapar ett fönster för att sedan kitta med linoljekitt och därefter måla med gammaldags ekologisk oljefärg. Han har många fönster kvar att renovera….

Jag kan rekommendera en utflykt till denna oas från en svunnen tid där vardagens stress och buller känns mycket avlägset.

På antikjakt i Arboga

Arboga Antik lockar på Instagram med många intressanta föremål och jag kan helt enkelt inte låta bli att göra ett besök. Det tar närmare en timme att minutiöst gå igenom butiken. Jag letar naturligtvis efter det stora fyndet och fastnar slutligen för en tallrik i fajans som enligt uppgift är inköpt i England. Av den både kunniga och trevliga ägaren av affären får jag ett bra paketpris på tallriken och en plättlagg från 1700-talet, så jag kan inte motstå frestelsen att köpa dem. Visst är tallriken härlig med sina starka färger och sitt kraftfulla måleri. Nu väntar det roliga detektivarbetet att identifiera tallriken närmare. Min teori är att det kan vara en 1700-tals tallrik i fajans från Delft i Holland, men jag har i skrivande stund ännu inte kunnat få det bekräftat.

Vad finns det för samband mellan en stol, Hylands hörna och Anni-Frid Lyngstad?

Bilden publicerad med tillstånd av Calle Schulman

Det är 1960-tal och Hyland har en ännu helt okänd Anni-Frid Lyngstad som gäst i det populära TV-programmet Hylands hörna. Hon hade vunnit en talangtävling där förstapriset var att få uppträda i TV. När Hyland frågar henne vad hon har för yrke svarar Anni-Frid lite blygt ”Jag är gift och har två barn”. Ett svar som i dag vore högst osannolikt men som speglar hemmafruns saligen avsomnade tid. Hon framför sedan sin vinnarsång ”En ledig dag” med sin redan då vackra röst. I bakgrunden i studion ser man en möbelgrupp bestående av soffa och fåtöljer av den danske formgivaren Hans Olsen.

På värderingstjänsten www.klue.it kan man enkelt ladda upp en bild och få en gratis snabbvärdering. Jag gör en del värderingar där och för en tid sedan dök det upp en fåtölj som enligt påskriften kommer från möblerna i Hylands studio. Det visade sig att det var Calle Schulman, son till producenten för Hylands hörna, Allan Schulman, som nu äger stolen. Fåtöljen är designad 1961 för CS möbler i Glostrup, Danmark. Enligt min mening är fåtöljen ett exempel på riktigt snygg dansk möbeldesign och just denna möbel har dessutom en intressant bakgrund som gör den mer värdefull än vad den annars kanske skulle varit.

Fotnot: Hans Olsen, 1919-1992, var en dansk möbeldesigner utbildad vid kungliga danska akademins möbelskola 1941-1943.

 

 

Rea på gammal koppar

Kopparpanna från mitten av 1800-talet

Utanför den stora loppisen får jag syn på en skylt: ”Rea, 30 % på all koppar”. Jag kan inte motstå frestelsen att kanske kunna göra ett fynd så jag går in för att se vad som erbjuds. Redan på håll ser jag den här trevliga pannan med låg kant. Kan den ha använts till stekning av fläskpannkaka? Bruksföremål i koppar har under en längre tid varit lågt värderade på marknaden och intresset för att köpa äldre kopparföremål verkar fortfarande vara svagt. På prislappen står det 40 kr men efter avdrag för rabatten blir det bara 28 kr så jag bestämmer för att köpa pannan i stället för den glasspinne jag hade tänkt unna mig.

Pannan tillverkades senast under första hälften av 1800-talet vilket man bland annat kan se på nitarna till skaftet. På lite äldre koppar rullade kopparslagaren själv nitarna av en bit kopparplåt medan man längre fram använde färdiga massiva kopparnitar.

Om kopparpannan var ett fynd får framtiden utvisa..

De rullade nitarna avslöjar åldern på kopparpannan

 

 

Slit och släng eller arvegods?

Många gånger kan jag förundras över hur billigt man kan köpa antika möbler. Visst klubbas toppexemplar av kända snickare som Haupt eller Linning för höga belopp hos de stora auktionshusen, men vanliga bruksmöbler som använts av folk i gemen verkar inte vara uppskattade efter förtjänst i Sverige. Det kan bero på att vi har ett förhållandevis stort antal föremål från gångna tider som har bevarats fram till våra dagar bl a eftersom vi har förskonats från många krig. Till skillnad från t ex Norge har vi också haft en relativt stor adel som hade möjlighet att införskaffa och gärna ville visa upp sin tids statusprylar. Sådana tankar går genom mitt huvud när jag samtidigt råkar titta på två olika skåp, ett från Ikea och ett annat på auktion.

Skåpet från Ikea är ett enkelt och snyggt skåp som passar in i många hem. Fabrikstillverkat av spånplatta och plast levereras det i ett platt paket som ger några timmars sysselsättning med montering. Pris 846 kr.

Bilden publicerad med tillstånd av Formstad auktioner AB
Det äldre väggskåpet är värderat till 600 kr av auktionsfirman och när detta skrivs ligger det senaste budet på 300 kr. Inklusive provision blir priset ungefär detsamma för båda skåpen. Skillnaden är att den som köper det antika skåpet får en möbel som en skicklig snickare för över 200 år sedan tillverkat av handhyvlat virke sammanfogat med limmade träplugg som han egenhändigt kokat limmet till. Målningen utfördes givetvis för hand och målaren fick själv riva färgämnet och blanda till färg av linolja och terpentin. Det här lilla charmiga skåpet har hållit i över 200 år och kommer säkerligen att överleva länge än utan att tära på våra ändliga resurser. Hur länge håller Ikea skåpet?

Auktionsfynd


På auktion kan det bli väldigt dyrt eller väldigt billigt om det inte blir normalpris. För en tid sedan hittade jag ett par barockljusstakar i mässing på auktion. Stakarna hade tydligen gått av och var klumpigt lagade med tenn men i övrigt är de helt underbara och från ca 1750. Normalpris på en auktion ligger på ca 3000, men jag chansar och lägger ett lågt bud på 600 kronor.
När jag just har glömt bort det hela får jag till min glädje veta att jag vunnit auktionen för bara 600 kronor, rena fyndpriset. Spänningen är stor när jag ska öppna paketet och jag kan snabbt konstatera att ljusstakarna är mycket fina och har en patina som bara kan uppstå genom att de brukats under hundratals år. Kan jag nu bara få bort tennlagningarna så kommer de bli ännu finare.

Hemma i verkstaden börjar arbetet med att smälta bort tennet med hjälp av en varmluftspistol som ger 600 grader. Efter lite finputsning är nu nästan allt tenn borta och jag kan börja laga dem med kemisk metall bestående av två komponenter som bakas ihop till en massa som, när den har stelnat, blir hård som metall. På den här typen av ljusstakar är ljuspipan sammanfogad med foten med hjälp av en grov handfilad gänga som efter århundranden av skruvande har blivit utsliten. Jag fyller ut även de slitna gängorna med kemisk metall så att ljusstaken blir stabil. 

Nu ska jag leta fram ett par vackra stearinljus, tända dem och luta mig tillbaka och känna att jag har gjort en kulturgärning genom att efter bästa förmåga ha återställt stakarna till deras ursprungliga utseende. Tänker på att just de här ljusstakarna kanske vid tiden för Gustav III födelse kan ha stått på hedersplatsen i en låg stuga på landet när husfar läste högt ur bibeln i skenet från ljusen. När kungen mördades hade de kanske redan hunnit ärvas av nästa generation. Senare kan de kan ha blivit undanställda på en vind när elektriciteten gjorde sitt intåg, för att till sist plockas fram igen när levande ljus blev en inredningsdetalj i stället för en ljuskälla. Av en slump har de här vackra ljusstakarna nu hamnat i min ägo, men jag får ju faktiskt bara låna dem av kommande generationer som förhoppningsvis får njuta av dem i ytterligare några hundra år, så jag hoppas att min lagning ska hålla länge.

Den ena är värd 1800 kr och den andra är värd nästan tio gånger mer

Bra, bättre och bäst. Ni som tittar på Antikrundan i TV känner säkert igen gissningstävlingen där publiken får se tre olika föremål och värdera dem efter vilken som har högst, mittemellan och lägst värde. Inspirerad av detta och andra liknande tävlingar så utmanar jag nu mina läsare med två terriner. Den ena är värd 15000 kr och den andra 1800 kr. 

Vilken är mest värd? Lämna ditt svar i kommentarerna till det här inlägget. Jag återkommer med rätt svar och då får ni även veta mer om dem.

Foto från Millqvist antik, Upplandsgatan 23 Stockholm.