Antikakademin

På Mynttorget i Gamla stan i Stockholm ligger Kanslihuset, det är bland annat här de politiska partierna har kontor. Utsidan pryds av en mäktig tempelfasad med fyra höga kolonner. Men något ser konstigt ut – kolonnerna har en ljusare färg nertill och verkar vara skarvade med ett ljusare material jämfört med de övre delarna av kolonnen. Hur kan det komma sig?

En kolonn är en rund fristående pelare som går från marken upp till ett kapitäl, det vill säga en utsmyckad överdel på kolonnen. Kapitälet kan se olika ut och den enklaste formen av kapitäl är den doriska som vi ser på Kanslihusets kolonner. I många fall vilar överdelen av en husgavel, en s k tympanon, på kolonnerna.

På den här platsen låg tidigare Myntverket fram till 1850-talet då Kungliga myntet ersattes av ett nytt myntverk på Kungsholmen. När byggnaden under 1920-talet skulle byggas om till kanslihus ville man behålla den gamla fasaden med kolonnerna men eftersom huset skulle vara högre än tidigare blev man tvungen att skarva i kolonnerna för att få rätt höjd på dem. Skarvningen måste ha gjorts med ett material i avvikande färg, möjligen järn eftersom det tycks ha börjat rosta nertill.

Visst ser det lite konstigt ut med så mäktiga kolonner framför den här fasaden eller för att citera Fredic Bedoire i boken Stockholms byggnader: ”…med oklar avvägning mellan modernism och delvis pastischartad klassisism”.

Den som ser sig noga omkring kommer att upptäcka att arkitekter ofta inspirerats av antikens grekiska tempelgavlar och smyckat sina byggnader med t ex kolonner och tympanoner. Man kan se det även på ganska nya byggnader. Ett lustigt exempel är ingången till garaget under Norra latin i Stockholm. Även en så trivial ingång har fått en utsmyckning som härstammar från de gamla grekernas tid i form av ett par förenklade kolonner med en tympanon ovanför.

Några hundra meter från järnvägsstationen San Pietro i Rom går ett järnvägsspår fram till muren runt Vatikanstaten. Spåret går på en hög järnvägsbro och från gatan ser man inte infarten till Vatikanen. En hög mur som omger sidorna av järnvägen hindrar insyn, men om man klättrar upp för en trappa på ena sidan av bron borde man kunna se platsen där järnvägen går rakt igenom Vatikanens ogenomträngliga mur. Spänd på om det ska gå att se något, eller om det även här är stängt för nyfikna blickar, tar jag mig uppför den långa trappan. Det visar sig att man faktiskt kan se den 35,5 ton tunga järnporten som är inbyggd i muren. Porten består av två skjutdörrar som kan öppnas för hand eller med hjälp av en motor. Porten, som byggdes under påven Pius XI pontifikat, är mycket imponerande. Den är utsmyckad med en rad små pyramider med spetsarna riktade utåt och ett mönster av stora romber breder ut sig över hela porten. Mitt ovanför porten kan man se påvens vapen. Järnvägen tillkom som en del av det så kallade lateranfördraget 1929 mellan Mussolini och påven och syftade till att underlätta transporter till och från Vatikanen. Med bilens inträde minskade järnvägens betydelse och den har använts i mycket liten utsträckning.

När jag står och betraktar den massiva järnporten blir jag onekligen nyfiken på vad som kan dölja sig bakom den och varför Vatikanen behöver stänga in sig bakom en så kraftig port men en järnväg kräver väl en järnport.

I det lilla samhället Öjebro inte långt från Mantorp i Östergötland korsar väg 206 Svartån och den som åker bil passerar över bron på några sekunder. I ögonvrån skymtar jag en gammal bro i gråsten och jag vänder om för att titta närmare på den vackra konstruktionen som lämnats kvar som ett monument över svunna tiders samfärdsel.
Det visar sig att det har funnits tre tidigare broar på platsen och den äldsta är från 1797. Den byggdes under Gustav IV Adolfs tid, Gustav III:s son, som senare skulle komma att bli avsatt.

Enligt en skylt på platsen är bron en av Sveriges längsta stenvalvsbroar. Det är en sällsam upplevelse att ströva över den gräsmatta som numera utgör vägbeläggningen på den gamla bron. Mitt på bron finns ett bord där man kan slå sig ner och vila ett tag eller kanske avnjuta en picknick. För mitt inre öga ser jag forna tiders resenärer passera över bron: först kommer en gammal man med en dragkärra lastad med ved, därefter en välbeställd familj i en fin vagn dragen av fyra vita hingstar och en stund senare marscherar en grupp soldater på övning med taktfasta steg över bron. Hundra år senare puttrar en T-Ford över bron och den sista bilen åker över bron 1936 då den ersätts av en ny bro som byggts vid sidan av den gamla. Den bron är nu riven men vägen som ledde fram till den finns kvar och slutar tvärt med några buskar. Vägstumpen är nu parkeringsplats för dem som besöker platsen.

Jag väcks till liv från min utflykt i det förflutna av en bil som snabbt passerar på den ännu nyare bron som byggdes 1989 när man ville ha en bro som man kunde köra i 90 km/h på. Förhoppningsvis har inte alla så bråttom att man inte har tid att stanna till några minuter och beundra den vackra gamla stenbron.

Det är antikdag i Solnahallen utanför Stockholm och redan tidigt ringlar köerna långa av antikentusiaster på fyndjakt. Den stora sporthallen är fylld av bord med allt från loppisprylar till sällsynta äldre föremål som väntar på sina nya ägare. Det blir några timmar av intressanta samtal med säljarna som många gånger är kunniga samlare, varvat med vändande och vridande på föremålen för att kanske hitta något intressant att ta med hem till ett bra pris.

På ett av borden tronar en ikon bland svenskt porslin: tekannan Zebra från Gefle Porslinsfabrik. Mer 1950-tal än så här kan det väl knappast bli. Det eleganta handmålade mönstret skapar ger nästan som en optisk effekt och släktskapet med Stig Lindbergs Spisa Ribb känns inte långt bort.

Klassiker som denna brukar vara designade av kända namn men designern bakom Zebra, Eugen Trost, är relativt okänd. Han kom från Tyskland och var chefsdekoratör på Gefle Porslinsfabrik under mer än 30 år. Zebra skapade han 1955 och den tillverkades till 1967. Mönstret målades för hand, ett arbete som krävde flera veckors övning innan Trost godkände porslinsmålaren.

I dag är servisen mycket eftertraktad bland samlare och priserna är höga. Tekannan kostar 14 500 kr och gräddkannan 4 500 kr så de får stå kvar hos säljaren även om jag gärna skulle vilja ha sällskap hem av denna pigga 60-åring.

En skön höstdag med klar och hög luft flanerar jag lite planlöst runt i Stockholm och när jag får syn på en affär som säljer gamla ur bestämmer jag mig för att gå in. Butiken är proppfull; här finns allt från 1600-talsurverk till gökur från 1900-talet. Bland alla klockor hänger en främmande fågel i en krok från taket: ett ovanligt besman, en typ av våg som var vanlig förr i tiden. Den här är gjord av mycket noggrant bearbetat trä med fina detaljer i mässing, något som jag inte har sett tidigare. De flesta besman som man ser från 1800-talet är i järn och ganska alldagliga bruksföremål. Efter att ha fått det i min hand och upptäckt att det är signerat ”iohan Palmgren 1776” blir besmanet helt oemotståndligt, det är bara att plocka fram plånboken.
Besmanet är alltså gjort av trä vilket förbjöds år 1855 eftersom det var för lätt att fuska med dem. Efter en lite noggrannare undersökning upptäcker jag att det har två olika viktskalor; en för viktualievikt (livsmedel) och en för medicinalvikt.

I äldre tider angavs vikten för medicin i bland annat uns, dracma, skrupel och gran. På medicinalskalan står det ”8 DR (dracma) är 1 uns, 12 uns är ett skålpund medicin” som en anteckning om hur viktenheterna hänger ihop. På andra sidan står det ”1/2 scrupel väger 10 gran” På viktualieskalan står det ”4 skålpund är 128 lod”. Inte konstigt att man behövde lite minnesnoteringar när enheterna var så krångliga.

Skalan för medicinalvikt går  till 1 skålpund vilket motsvarar ca 356 gram, skalan för viktualier går till 1 skålpund som här motsvarar ca 425 gram. Mot sömnsvårigheter kunde man t ex ordineras 3 skrupler (3,7 gram) och 2 gran (1,24 gram) bävergäll att smörja in huvudet med och därtill ett uns kryddat vin. Alltihop kanske vägdes upp på en våg likt min.

Fotnot:

Grand anspelar på betydelsen något litet, en smula. ”Bara litet grand.” Jfr Bibelns metafor om ”grandet i grannens öga”. Ytterst härlett från latin granum = korn.

Skrupel härleds från skrupulös = in i minsta detalj, ytterst noga, en gnutta. Källa Wikipedia

Gruset på uppfarten till det stora gamla huset knastrar under fötterna och jag funderar på vilka skatter som kan finnas i det vackra timmerhuset från sent 1800-tal. Jag är här för att värdera en byrå men ägaren visar också upp biblioteket. Här finns hyllvis med vackra böcker i skinnband, ibland med ägarens namn i guldtryck på pärmen. Så kommer plötsligt några slitna exemplar av Fänriks Ståls sägner fram på bordet. Ägaren till huset visar sig vara släkt med Raul Wallenberg och några av hans skolböcker från Nya Elementar i Stockholm finns kvar i familjens ägo. Ingen visste då att den flitige skolpojken senare i livet hjältemodigt skulle rädda livet på ett stort antal människor som var utsatta för nazisternas illdåd under andra världskriget. Det känns andäktigt att hålla i hans skolböcker och samtidigt roligt att de finns bevarade i det gamla släktbiblioteket.

Den här bloggen brukar handla om värdefulla och även mindre värdefulla äldre sköna ting. I det här fallet är det kanske mest det höga värdet som fascinerar. Det handlar om ett samlarkort med en bild på boxaren Cassius Clay som följde med tidningen Hemmets journal på 1960-talet. Kortet har lämnats in för värdering i Sverige av en samlare.
Dessa kort är eftertraktade samlarföremål i USA och kortet på Cassuis Clay är uppenbarligen mycket sällsynt. Korten graderas i USA av PSA, Professional sports authenticator, efter en tiogradig skala där 10 är ett helt perfekt skick. Det här kortet graderat till 2 (PSA2) på skalan är värt ca 300 dollar och ett som graderas till PSA6 är värt ca 1 000 dollar. Ett kort graderat till PSA9, där det bara finns tre kända kort, har sålts på auktion för 40 800 dollar, över 320 000 kr med dagens kurs – inte dåligt för en liten tryckt bild. För att graderas högt ska bilden även vara perfekt utskuren ur arket, centrerad med en jämn vit kan runt och det får inte finnas några repor i bilden.

Skulle det dyka upp ett kort som graderas till PSA10 så skulle det vara det enda kända exemplaret i världen och priset skulle kunna bli uppåt 800 000 kr! Det höga värdet beror troligen på att det inte finns några andra samlarbilder på Cassius clay från 1960-talet eller dessförinnan.

På baksidan av kortet finns följande text ”Den nye Floyd, har den elegante 18-årige Kentycky-negern, som vann lätta tungvikten i Rom, döpts till av expertisen…” Det var verkligen en annan tid då man kunde beskriva en person i dessa ordalag. 

Det är lätt att missa skylten mot Jädersbruks Herrgård strax utanför Arboga. En smal grusväg leder över en järnvägsbro och efter en skarp sväng över en ladugårdsbacke skymtar herrgården, en underbar slumrande lite medfaren idyll. Parkeringen består av en gräsplan där det informeras om att kaffe och mat serveras i herrgården. Huset förefaller tomt men efter att ha öppnat några dörrar och ropat lite för att annonsera min ankomst dyker den vänliga värdinnan upp. Jo, det är öppet förklarar hon, även om de inte gör så stor reklam för sig. I den pampiga salongen, med utsikt över Arbogaån, får jag i ensamt majestät avnjuta en god laxsmörgås samtidigt som jag får veta lite mer om herrgårdens historia.

De nuvarande ägarna håller på med en försiktig upprustning med ekologiska material och färger och mycket är fortfarande original från 1885 då bruksherrgården byggdes. Det gläder mig att få se den ursprunglig bruntonade färgen på paneler och fönsternischer. Nuförtiden har ju snickerier i hus från den här tiden så gott som undantagslöst målats över med vit färg. Det blir ett helt annat intryck med originalfärgerna.

I stora salongen finns rester av det finurliga uppvärmingssystemet; ett varmluftsystem där man eldade i en panna i källaren och varmluften leddes upp i luckorna på bilden.

23 st bevarade kakelugnar värmde upp resten av herrgården och jag tänker på vilket arbete det måste ha varit för tjänstefolket att hugga och bära in all den ved som måste ha krävts för att hålla värmen. Tjänstefolket är dock osynligt i den bild jag ser framför mig av hur brukspatronens familj en gång för länge sedan kan ha firat en julafon a la Fanny och Alexander i salongen.

Mätt och belåten sänder jag en tacksamhetens tanke till de som sköter om och bevarar denna 1800-talspärla. På vägen ut ser jag ägaren som står och renskrapar ett fönster för att sedan kitta med linoljekitt och därefter måla med gammaldags ekologisk oljefärg. Han har många fönster kvar att renovera….

Jag kan rekommendera en utflykt till denna oas från en svunnen tid där vardagens stress och buller känns mycket avlägset.

Arboga Antik lockar på Instagram med många intressanta föremål och jag kan helt enkelt inte låta bli att göra ett besök. Det tar närmare en timme att minutiöst gå igenom butiken. Jag letar naturligtvis efter det stora fyndet och fastnar slutligen för en tallrik i fajans som enligt uppgift är inköpt i England. Av den både kunniga och trevliga ägaren av affären får jag ett bra paketpris på tallriken och en plättlagg från 1700-talet, så jag kan inte motstå frestelsen att köpa dem. Visst är tallriken härlig med sina starka färger och sitt kraftfulla måleri. Nu väntar det roliga detektivarbetet att identifiera tallriken närmare. Min teori är att det kan vara en 1700-tals tallrik i fajans från Delft i Holland, men jag har i skrivande stund ännu inte kunnat få det bekräftat.